No regrets
Idag fick jag frågan om jag saknade brottningen.
Jag hann aldrig svara på frågan men jag har tänkt på det ett tag nu. För jag saknar verkligen brottningen, jag kommer på mig själv med att minnas känslan av att stå på matten och lyckas med ett snyggt dyk. Underbar känsla, speciellt om man verkligen känner att motståndaren inte var beredd på det!
Vad mer är så saknar jag gemenskapen inom brottningen, men den har jag saknat långt innan jag slutade. Mina "brottarkompisar" slutade nästan allihop för länge sen. Alla av olika skäl men en efter en försvann de från brottningsvärlden och träningarna i Kiruna som jag brukade älska att komma till på grund av vårt gäng började göra mig allt mindre motiverad. Ingen sparring i rätt vikt eller av rätt kön för den delen, men trots det så var det en miljö som man kände sig trygg med, människor man kände och kunde skoja med.
Så jag tänkte att Arboga skulle vara perfekt för säsongen innan jag började där var jag sjukt sugen på brottning och tävlingarna gick bättre och bättre. Jag såg verkligen fram emot att få brottas med ny sparring och tränare med helt nya metoder. Men Arboga var inte rätt ställe för mig, jag hittade aldrig mig själv som brottare där nere. Och allteftersom tiden gick tappade jag allt självförtroende som jag byggt upp under tio år och under en period så mådde jag dåligt av att tänka på brottning och speciellt tävlingar. Ändå var tävlingarna alltid det som jag såg fram emot mest tidigzre, inte så mycket för tävlandets skull. Jag har alltid varit ganska duktig, med det menar jag att jag för det mesta har kunnat hävda mig på mattan även om de stora resultaten saknas men det var inte det som jag såg fram emot. Det var att träffa alla brottare, prata med folk man inte sett på ett tag, utbyta lite ny teknik och heja på sina vänner. All den glädjen försvann med självförtroedet, jag förlorade matcherna innan jag ens kommit in i tävlingshallen.
Det jag såg fram emot längst var att få komma hem och träna med Kiruna och förstå min besvikelse när det inte fanns något Kiruna längre. Alla som jag hade tränat med tidigare och tyckt om var försvunna och utbytta mot en grupp ryssar mellan 14 och 25 år. Jag kände ingen, jag förstod inte vad de sa och det märktes att jag som tjej kom och "sabbade" deras träning. Dels för att jag var för bra för de små som fick egot lite törnat och dels för liten och svag för att ens kunna ge motstånd till de större.
Min sista säkerhetsplatå var som bortblåst på mindre än ett år och jag kände mig lika otrygg där som på mattan i Arboga.
Därför har jag väldigt svårt för att se en framtid inom brottingen även om jag saknar det. Inget självförtroende och ingen säkerthetslina av vänner att förlita sig på. Det finns inget kvar för mig att hämta där tyvärr.
Ett perfekt dyk, i en av mina sista bra matcher. Internationell tävling, känslan är fantastisk.
Jag hann aldrig svara på frågan men jag har tänkt på det ett tag nu. För jag saknar verkligen brottningen, jag kommer på mig själv med att minnas känslan av att stå på matten och lyckas med ett snyggt dyk. Underbar känsla, speciellt om man verkligen känner att motståndaren inte var beredd på det!
Vad mer är så saknar jag gemenskapen inom brottningen, men den har jag saknat långt innan jag slutade. Mina "brottarkompisar" slutade nästan allihop för länge sen. Alla av olika skäl men en efter en försvann de från brottningsvärlden och träningarna i Kiruna som jag brukade älska att komma till på grund av vårt gäng började göra mig allt mindre motiverad. Ingen sparring i rätt vikt eller av rätt kön för den delen, men trots det så var det en miljö som man kände sig trygg med, människor man kände och kunde skoja med.
Så jag tänkte att Arboga skulle vara perfekt för säsongen innan jag började där var jag sjukt sugen på brottning och tävlingarna gick bättre och bättre. Jag såg verkligen fram emot att få brottas med ny sparring och tränare med helt nya metoder. Men Arboga var inte rätt ställe för mig, jag hittade aldrig mig själv som brottare där nere. Och allteftersom tiden gick tappade jag allt självförtroende som jag byggt upp under tio år och under en period så mådde jag dåligt av att tänka på brottning och speciellt tävlingar. Ändå var tävlingarna alltid det som jag såg fram emot mest tidigzre, inte så mycket för tävlandets skull. Jag har alltid varit ganska duktig, med det menar jag att jag för det mesta har kunnat hävda mig på mattan även om de stora resultaten saknas men det var inte det som jag såg fram emot. Det var att träffa alla brottare, prata med folk man inte sett på ett tag, utbyta lite ny teknik och heja på sina vänner. All den glädjen försvann med självförtroedet, jag förlorade matcherna innan jag ens kommit in i tävlingshallen.
Det jag såg fram emot längst var att få komma hem och träna med Kiruna och förstå min besvikelse när det inte fanns något Kiruna längre. Alla som jag hade tränat med tidigare och tyckt om var försvunna och utbytta mot en grupp ryssar mellan 14 och 25 år. Jag kände ingen, jag förstod inte vad de sa och det märktes att jag som tjej kom och "sabbade" deras träning. Dels för att jag var för bra för de små som fick egot lite törnat och dels för liten och svag för att ens kunna ge motstånd till de större.
Min sista säkerhetsplatå var som bortblåst på mindre än ett år och jag kände mig lika otrygg där som på mattan i Arboga.
Därför har jag väldigt svårt för att se en framtid inom brottingen även om jag saknar det. Inget självförtroende och ingen säkerthetslina av vänner att förlita sig på. Det finns inget kvar för mig att hämta där tyvärr.
Ett perfekt dyk, i en av mina sista bra matcher. Internationell tävling, känslan är fantastisk.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Kan säga att det var ungefär exakt samma grej som hände mig. Inte alls kul att inte vara motiverad till tävlingarna som åndå på sätt och vis ska vara drivkraften!
Trackback
